24 januari 2025
När du tänker på en korall, förknippas den troligtvis inte med att röra sig. I själva verket är koraller enligt de flesta beskrivningar sessila, vilket innebär att de är fastsatta på ytan av sitt habitat, ofta det rev som byggts upp av sina förfäders ben.
Men några fräcka koraller har avvisat denna hemkärlek. Bland dem har en liten svampkorall som kallas Cycloseris cyclolites funnit ett sätt att föra sig över sandiga havsbottnar för att i ordets rätta mening jaga solen.
Ett team ledd av cnidariologen Brett Lewis från University of Queensland använde tidlapsvideor för att se korallerna glida över sina akvarier med en strategi liknande den hos maneter, korallernas oanlita kusiner.
På en mänsklig tidsskala är detta ett smärtsamt långsamt sätt att komma fram: En korall rörde sig bara 43,73 millimeter under 24 timmar.
Under den första timmen eller så såg Lewis korallen svälla upp när dess yttersta vävnader inflaterades, vilket tillät centrum av korallen att lyftas upp från havsbottnen.
”Jag såg på den här saken i en mycket lång tid och trodde att den skulle spricka,” berättade Lewis för Jason Bittel på New York Times. ”Jag tänkte, ’Kristus allsmäktige, det tar en lång tid för det här att hända’.”
Sedan, när den inflaterade vävnaden drog ihop sig, överfördes kontakten med ytan till en sorts ’fot’-struktur under korallen, vilket gjorde att den kunde inka sig framåt.
Dessa rörelser koordinerades mot ett visst ljuskälla genom kontraktion och vridning av den yttre vävnaden, ”vilket drev korallen framåt på ett samordnat sätt som liknade maneternas pulserande simrörelse,” skriver forskarna i en ny studie.
Detta måste vara en utmattande uppgift för en korallkoloni, men värt besväret när man tar hänsyn till att tyngdkraft, vågor, strömmar och till och med andra varelser lätt kan flytta dessa koraller till mindre önskvärda platser.
De flesta koraller förlitar sig på en symbios med de dinoflagellater som är inbäddade i deras vävnader. Dessa encelliga organismer producerar energi från solljus, som sedan skördas av korallen. Platsen – och det ljus som når den – är avgörande.
För en fritt levande korall som Cycloseris cyclolites kan möjligheten att klättra ut ur en skuggig ditch, hur lång tid det än tar, vara skillnaden mellan liv och död.
”Våra fynd tyder på att pulserande inflammation inte bara är en överlevnadsstrategi utan en kritisk mekanism för migration och navigation,” säger Lewis.
”Förmågan hos Cycloseris cyclolites att röra sig mot specifika ljuskällor är en fascinerande parallell till andra marina arter som maneter, vilket tyder på att de är mer neurologiskt sofistikerade än vad man tidigare trott.”
För att se korallerna i aktion täcktes deras akvarier i nära mörker, med en lockelse av antingen vitt eller blått ljus som skiner i ena änden.
Korallerna verkar huvudsakligen motiveras av blått ljus, med 86,7 procent av korallerna som sökte det, jämfört med endast 13,3 procent när vitt ljus erbjöds. När både blått och vitt ljus erbjöds, ett i varje ände av akvariet, valde alla tre koraller i experimentet blått.
De smala blå ljuskällorna (~420 nm och ~510 nm) liknar korallartens habitat av djupare vatten sandbäddar, där ljusvågor över cirka 480 nm inte kan nå. Vitt ljus, med dess bredd av våglängder, är mer likt ytliga vatten.
Ytliga vattentemperaturer kan vara skadliga för korallens dinoflagellatfarm, som vi ser med korallblekning, vilket kan förklara varför korallerna undviker vit-ljus-vatten.
”Fynden har också viktiga ekologiska implikationer,” säger Lewis.
”Att förstå deras rörelsestrategier skulle kunna hjälpa forskare att förutsäga hur migrerande koraller kan motstå, överleva eller anpassa sig till förändringar i miljöförhållanden som förändringar i havsytan orsakade av klimatförändringar, vilka kan minskas av de djupare vatten som dessa koraller migrerar till.
”Med dessa klimatdrivna faktorer som ökar, ju snabbare migrationen, desto högre chansen för överlevnad.”
Forskningen publicerades i PLOS One.
Källa: ScienceDaily
Taggar: Koraller, Havsforskning, Symbios, Dinoflagellater, Migration, Klimatförändring, Ekologi, Marinbiologi
